Om fästingen


Ixodes ricinus

Fästingen som är ett litet leddjur är av släkt med både kvalster och spindeldjuren. För att kunna utvecklas genom sina tre utvecklingsstadier (larv, nymf, fästing) behöver fästingen blod. Blodet får den vanligtvis från möss, smådjur men även större och mindre däggdjur som människor och husdjur.

Fästingens utveckling

När fästingen kläcks når den sitt första steg i utvecklingen, larv. Från larv utvecklar sig fästingen därefter till nymf för att slutligen i tredje stegen bli en fullvuxen fästing.

När fästingen är aktiv (jagar) sitter den vanligtvis på ett grässtrå 10-20 cm upp i luften. Där fäller den fram sina framben och griper därefter tag i bytet när det passerar. Vår vanligaste fästing (Ixodes ricinus) saknar ögon och hittar sina byten med hjälp av att den känner av rörelser i vegetationen, koldioxid eller doften från bytet.

Fästingens bett

Ett fästingbett är helt känslolöst, du känner med andra ord inte att fästingen biter dig. Innan fästingen påbörjar blodsugandet låter den lite av sin saliv droppa ner i såret. Det gör att blodet inte koagulerar (stelnar) samt att det bedövar så att det riktiga betten inte ska kännas alls. När fästingen väl fått sitt bett kan den sitta och suga upp till en vecka, därefter släpper fästingen taget och söker sig till en skyddad plats för sitt nästa utvecklingssteg.

En hona suger blod totalt tre gånger under sitt liv och lägger upp till tvåtusen ägg innan hon slutligen dör. Äggen kläcks några veckor senare och bildar därefter en ny generation av fästingar.

Det finns många myter när det gäller fästingar, här kan du ta reda på vad som är sant eller falskt om fästingen.

Naturliga fiender

En vanlig myt är att fästingen inte gör någon nytta i ekosystemet men det är helt fel. Däremot har fästingen få naturliga fiender. Utöver fåglar så finns det flera parasitstekelarter som angriper fästningen där den mesta kända är Encyrtidae.


Skriv en kommentar


Fastingbett.se - För dig som vill lära dig mer om fästingar